Mars 2026
Guld
Vackra långhåriga sagotrollhänder,
glimmande guldringar
på alla knotiga kloförsedda fingrar.
Mellan långa ögonfransar
speglas en liten skogsstjärnas vita spetsiga kronblad
i djupet av att nattsvart sagotrollöga.
Skymmer ändå aldrig guldets värde.
Möjligheter till mycket gott.
Frihet från mycket ont.
Ett yttre som gör det lättare
för andra att älska en.
Sagotrollet vet vad som är verkligt.
Ringmurar
Efter brutaliteten, blodet och slutgiltigheten.
Decennier, sekler.
Jordkullar, kullersten, årsringar, ringmurar.
Berikade med det annars oåtkomliga.
Ekon av öden når nutidens åskådarplatser
som manifestationer av Universums styrka.
Upplevelserna omvandlade till tillgängligheter.
Ifrågasättande av processens repetitiva offrande
omöjliggörs av omöjliggörandet
av ifrågasättandet av Universum.
Alternativen för åtkomlighetens vägar
förpassas till samhällets utmarker och skuggsidor,
kan där i bästa fall frodas
djupt inom det tabubelagda och gränsöverskridande.
Begravningskaffe
Tröstätaren orkar inte med döden,
äter för mycket smörgåstårta,
sköljer ner för många småkakor
med begravningskaffet,
smaskar i sig några vita liljeblad,
äter nästan vad som helst,
vägrar skiljas åt.
De övriga gästernas förskräckta skrik
när de tittar in under det öppnade kistlocket.
Borde skrikit högre
åt de andäktiga orden
om en barmhärtig gud.
(Kanske inte inne i kyrkan.)
Figurin
En änglafigurin
djupt och hänfört försjunken i gudomligheten.
Dess tysta eufori.
Men aldrig själv låta sig luras,
aldrig själv försöka finna tillståndet annat
än genom förkärleken.
Endast försjunken i det utvalda,
uteslutande resten av världsalltet,
kärlek som i egenskap av själens förutbestämdhet
bekräftar, försöker inte upplösa.
Betingat eller obetingat beteende hos änglar,
misstag att försöka efterlikna.
Stelnad
Jordens rödbruna lera formas
efter individens medvetna, individens omedvetna.
Det rinner, bränns lager av mörklila över blåsvart glasyr,
stelnar, bränns hårdare.
Oegenomträngligt
även om allt krackellerar.
Andra betraktar, tänker annorlunda,
deras tankeskapelser.
Separata skapelser,
alla intakta.
Månocean
Gasplanten, månoceanen, röksvampen, nyckelbenet.
Konstruktioner uteslutande
beroende av denna världs inväntande lagar?
Eller det mest omistliga bland dem även
möjligt även ur en annan världs grogrund?
En annan värld utan dennas allra värsta sidor?
Kropparnas alternativa möjligheter?
Själarnas transcendens?
Våtrum
Räkna sekunderna mellan blixt och muller.
Fyll på rena flaskor med rent vatten.
Därute blixtrar himlen,
lyser upp genom frostat glas.
Ett rytmiskt sken i ett kaklat rum
med sanitetsporslin och emaljerad metall.
Flimmer i kontinuiteten av tillgång.
Upplysta naturkrafter dolde bara
högre makters makt i mindre skarpa världsbilder.
Nattkräm
Måne och sol,
nattkräm och dagkräm.
Krafternas ursprung
Gud och Satan,
vi och andra andar.
En trumlad heliotrop laddad i handen,
en bön stigande med ringlande rökmoln.
Klausul
Tänk en jättelik spargris.
Helt enorm.
Sväller över himlen.
Ner i den skulle en krona falla
varje gång någon beklagade djurens situation
bara för att avsluta med klausulen
att det är upp till var och en,
var människas val.
Med pengarna skulle spargrisen byggas om
till ett massivt fort.
Helt enormt.
Tornar upp sig över himlen.
Fortet skulle skydda alla djuren,
vart och ett av dem,
var individs liv.
Självmotsägelse
Ens väsen förnekas
och man blir för omvärlden
en bluff eller tomhet,
kanske allra värst
en självmotsägelse, en omöjlighet,
en logisk intighet.
Friheten att välja vilken del
av dig själv du vill försaka,
hur du ska förhålla dig
till de falska motsättningar du måste tro på.
Nyanser förvirrar en enfaldighet som förångas.
Mest fräter ovetandets intighet,
förargelsen spricker ut i sin irrelevans.
Sken
Händer, kladdiga fingrar,
gräver i pumporna
på verandornas trappsteg.
Trapporna upp genom till kvällarna,
när de uppstår, speciella kvällar
som skymtar då och då.
Deras föreställda essens
glimmar i det varmgula
och ännu starkare i skuggorna.
Cider och eyeliner smetat
i de trådiga innanmätena?
Fingrar gräver i försök
att hitta det som glimmar på avstånd.
Hus utspridda som svaga lyktor
på bergen runt nattens svarta havsvik,
kantiga lyktor laddade av månsken och mörker.
Nu blekdisig förmiddag.
Vad finns, skulle kunna finnas, var bara ett sken?
Apparat
En gren bland miljontals grenar
slingrar sig genom tropisk hetta och mörker.
Objektiva existenser i materien,
men får sin relevans först som objekt
för någon.
När långa tunna fingrar känner sig fram över dem
med runda fingertoppar likt känselspröt,
stora gulspräckliga ögon öppnas och
lövtunna öron spetsas.
Grenarna sträcker sig in i ett spökdjurs förnimmelse.
Men en natt dör den lilla spökdjurskroppen.
Bara spöket svävar förnimmande kvar i dimman,
bland spökinsekter flygande ur kroppens tänder.
På andra sidan berget i en svettig kontorslokal
sitter någon annan,
knattrar med en begreppsapparat
där besjälade sjöar kallas animism,
besjälade stubbar kallas animism,
besjälade själar kallas animism.
Den förödande fräckheten.
Förödande.
Glitterpenna
Förklaringsmodeller och förhållningssätt.
Tankemoln med styrkeord, trösteord
svävar högre, distanserat.
Ibland sura regndroppar som stärker.
Principer i svart på gulnade blad med marmorerat snitt,
kletig glitterpenna på mörk höstmotivservett.
Redogöra
Det man gör hålls för omöjligt,
det man inte gör har aldrig varit sanning.
Sanningen är omintetgjord,
redogörelsen omöjliggjord.
Alruna
Alrunan. Tornet. Svärdet.
Laddade objekt.
Magisk energi men först,
ibland bara, med mening.
Det uppladdningsbara,
en form som passar,
träder in i tankevärldar, växer.
Växelverkan.
Former som kan fylla och fyllas.
Blod i en skimrande bägare.
Nyckeln.
Väcker anden.
Bakgrundsmusiken
Begäret som vilar för att stärkas,
aldrig för att mildras,
viljan som vägrar låta sig förledas.
Den livslånga saknaden,
främmande eller fogligt godtagen
av världsförnekelsens trosförkunnare,
späkeriernas predikare,
idiotins hovleverantörer,
bakgrundsmusiken är så övertygande.
Allt som inte är tvärtom
utan är precis vad det är,
som inte är dåligt bara för att det är bra.
Förfärligt
Om man bara sett något så förfärligt,
förväntningen att man ska schockas till sans,
en katarsis för att inse obetydligheten
i det man bryr sig om,
renas till deras världsbild.
Och de som sett det värsta räknas som klokast
och de klokaste avgör vad som är värst.
Benknotor
Vardagsprylar prydda av memento mori
och allehanda andra förebådande benknotor.
Diskurser om begravningsritualens utveckling
i idéhistoriens finrum.
Medarbetaren i fabrikens lunchrum
om sin anhöriges sista tid.
Det talas inte om döden säger man ändå
med djupsinnigt tonfall.
Alla är så fega, så förljugna,
måste frälsas och doppas i en djupsinnig ton.
Februari 2026
Qualia
Nutidsrobotens intelligens förstår sitt eget system,
förstår på samma sätt trafikljus,
beteendemönster, rumsförhållanden.
Bananflugan, oavsett förmåga till självreflektion,
söker sitt goda, skyr sitt onda,
känner rutten jordgubbssmak genom sina fötter,
en pirrig själ i en liten surrande kropp.
Svansen
Du står på någons svans.
Du tar det som ett
mycket allvarligt personangrepp
när någon annan påtalar
att du står på någon annans svans.
Du ifrågasätter påtalaren.
Det här gäller er två tänker du.
Svansen du står på
leder ut i intet
tänker du inte ens.
Sovrande
Själen söker,
försöker
orientera sig i Världsalltet,
finna sig tillrätta,
finner sig inte i allt.
Själen siktar Jorden,
avfjärmar, insuper.
Själen irrande förvirrad i Världen.
Ändå särskiljande, sovrande
sitt goda från sitt onda,
vägrar idéer om att uppgå i Världsalltet
eller i Gud.
Själen ser genom sitt filter
igenom sitt plan,
ser därefter förbi Gud,
ser där ovanför existensen av rätt och fel
som omsluter allt och också är här.
Själen ser däri sin rätt att sovra.
Venus
Hennes ögon, hennes händer
uppskattar omvärlden,
beskådar synodiska omlopp.
En figur nerkrupen under markytan
har tillbakabildat sina ögon
till slemklumpar inunder huden,
dragit in sina händer i sin kroppsmassa,
kan bara uppskatta
någon annans blick och beröring
utanpå sin massas kurvor.
Hon är inte figuren.
Hon ser och känner på det vackra
som finns därute,
Mars och Jupiter,
deras banor korsas genom synfältet.
Talisman
Han struntar i bandtröjan idag.
Ibland.
Trycker sina egna motiv.
Nu en tistel mot svart bakgrund.
Härnäst en månkrater eller
kanske den gamla kvarnen.
Någon gång ska det bli
en egyptisk talisman.
Ytterst
Den yttersta sanningen
omslutande allting annat,
omslutande logik och gudomlighet,
uppenbar och tvunget exoterisk:
Varje själs orubbliga
värde och ovärderlighet.
Förvildandet
De äcklas av det förvildade.
Det varken romantiserat orörda
eller fogligt brukbara.
Allt som tämjts men slitit sig loss.
Sedan årtusenden inte ursprungligt,
nu inte heller längre under kontroll.
För deras inre syn ett virrvarr
av oäkta kroppar och påverkade temperament.
Alla själar som nu långt därute
krafsar, gräver, kacklar,
galopperar bort från oss.
Isolering
En Volvo av obestämbar modell
sladdar genom snöröken under
en januarisvart himmel.
Dimman skingras aldrig helt runt läktaren.
Fenomenen ska ändå återges, skildras
från ett visst avstånd.
Otydlighet och fragmentering
försvinner obemärkt i mellanrummet.
Utanförskap isolerat,
isolering inkapslad
i en vacker abstraktion.
Orubbligt
Oberoende, i sig själv existerande
är etiken, att ont är ont.
Står över Gud, över Satan.
Orubbligt därmed är gräs under fjättrade fötter,
att ingen förbrytelse bryter
värdet av varje själ.
Neon
Från en mörk gata
genom fönstret under neonskyltarna
syns en ängel
benämnd skyddsängel, en av Guds änglar,
undersökande skalpeller, nålar,
före- och efterbilder, fakturor,
människors val av sina egna vägar.
Indränkt
Iklädd djupblå sammetsklänning,
guldörhängen, cocktailring
stapplar hon in i finrummet.
Ena benet fast i en liten bur,
nylonstrumpan indränkt
i risgrynsgröt.
Alltför sent kommer hon till insikt.
Det passat sig
att prata om sin makes småtomtefobi.
Snårigt
Individer med egenvärde bland andra
törnar emot varandra.
Vill inte skada,
tvingas till avvägningar, tar grusvägar.
Stenskott och skuldkänslor.
Taggiga individer på snåriga stigar
trasslar ihop sig, sticks och rispar.
Mestadels hjälplösa, inte hjärtlösa.
Försöker bara ta sig fram.
Hämnarna
En liten bevingad varelse
ligger orörlig på marken.
Två hämnare, stora och arga,
ställer inga frågor,
säkrar inga bevis.
De knäpper på sig hopsydda vingar
i offrets namn,
ger sig av beväpnade med påkar.
Den lilla varelsen ligger ensam kvar,
försöker röra sina vingar, de äkta,
svaga andetag.
(Den lilla varelsen klarade sig så man behöver inte vara orolig,
men det blev ett permanent ärr över magen.)
Ursoppa
Mardrömmar om onda skeenden
utanför Universums händelseförlopp,
likväl inte omöjliggjorda av fysikens lagar.
Dagdrömmar om det vackra
utanför Universums kausala ödestrådar,
likafullt bilder av samma grundämnen.
Skopa upp ursoppan igen,
sila noggrant.
Mindre ondska, hyllad meningslöshet.
Häll i en till dimension, viljekraft.
Spill inte.
Rör katalyserande om i den mörka glittersoppan.
Evig rotation framåt, genom tiden.
Hunger och tillfredställelse,
växelverkan i balans.
Glycerol
Nuet förflyttas med knakandet
genom en gren som långsamt brister.
Snögloben är full av nutid och glycerol.
Hitta inte bara på en förklaring
utav ilska mot vad som kan
förbli obegripligt.
Vävar
Banantrådiga nervtrådar.
Trådlösa gästnätverk.
Kausala ödestrådar.
Förkärlekens trådar till attributen.
Olika vävnader i olika dimensioner
endast sammanvävda,
därmed omöjligen sammansmälta,
genom och bortom Världsalltet.
Silver
Spegelramen omger självreflektionen.
Behövligt glas och hud.
Målade naglar i svart, silver eller inte.
Döskallering, kranium och hjärna.
Fundamentalt friskt mänskligt.
Fri
Frihet
att följa vågrörelserna
från själens eviga natur.
Deterministiska reaktioner
på omvärldens stormvindar.
Reaktioner bottnande i själens eviga djup.
Kokosnöt
Människor, grisar, spöken.
Potential till medvetande, så som själar har.
Varje själs innehav.
Kommer och går, kommer igen.
Kokosnöt i huvudet – tillfällgt avbrott.
Själar, inte tomheter genomborrade
av förnimmelseströmmar.
Olika perioder av medvetande,
samma själ dyker upp och ner och upp.
Samma grissjäl, ibland ny knorr.
Radiobil
Först måste folkmassorna försvinna ut
genom den höga pastellmönstrade grinden.
Strålkastarna måste slockna.
Bara attraktionerna, skyltarna, maskinerna
fortsätter blinka, pulserande slingor.
Nattpersonalen upptagen.
Då kan hon sätta sig i en trasig radiobil,
kontakten bruten,
och sörja det som verkligen fattas henne.
Ingen ser. Ingen kan projicera.
Kletiga, klibbiga idéer
om vad de tror att hon saknar.
Januari 2026
Dunklen
En ilsken folkhop samlas iklädda pyjamas.
Den anklagade – en inkubus
fångad från deras drömmar.
Han väckte deras åtrå,
störde deras tillvaros meningslöshet.
Folkhopen återsamlas i december.
Nu hyllar de ljuset,
bara ljuset.
Utropar längtan efter solen
i en ritual av svagt flammande eld, snö och mörker,
skönhet som aldrig erkänns.
Upplevs men aldrig vidkänns.
Kritiskt
Det rådande missnöjet mot samtiden,
samhället, tekniken, politiken.
Det missnöje som råder.
Förlöjligandet, förintandet
av det som tränger djupare, går bortom,
mot fundamentet, mot en makt bakom.
Ilskan som tvingas implodera
genom förnekandet av sin egen rättfärdighet
alternativt sitt objekts existens.
Bland rådande diskursklimats
kontrollerande kritikstormar
blir vreden mot Universum till omogen obalans,
vreden mot en gudomlighet till obegriplighet.
Axiomer
Kanske ekar det svagt
inuti den skimrande bubblan
men för första gången
kan de diskutera hur
och inte bara försvara varför.
Friktion
Ett ansikte som bara blir till,
växer fram som en frukt.
Eller skärs fram och pudras lätt,
varken mindre eller mer.
Ett ansikte som svävar
med låg friktion genom tillvaron.
Förvränger inte känsloyttringar till grimaser.
Håller inte själen fången.
Djupen
Djupet i småstaden och dess utkanters skogsområden
uppskurna av gångstigar och elljusspår.
Skönheten i en AI-hallucination,
i den black metal-inspirerade logotypen på märkeströjan.
Smaken av upplösta pulver,
koncentrat med artificiella sötningsmedel.
Det som inte riktigt får plats,
hamnar utanför, faller djupt ner emellan, förnekas,
nekas, saknar verifikation för autenticitet.
Gapet
Djuret behöver mat, djuret behöver matas.
Den skräckinjagande åsynen till trots.
Ett djur som öppnar gapet mot människan,
som förväntansfullt blottar sitt ömtåliga inre,
oanandes det ofattbara mänskliga våldskapitalet.
Mardrömmarna måste förbises
för att inte ondskan ska besannas.
Hunger och svek.
Djuret måste få mat nu.
Osalig
Allt som aldrig blev.
En osalig ande med oförrättade ärenden.
Hyllor på apoteket
med varor det aldrig fanns användning för.
Apotekspersonalen oroas av
kunden, besökaren, någon med lakan över sig,
små utklippta hål för ögonen.
De förstår inte att allt är över
innan det kunde börja.
Ufo
Kanske finns bara ödsligheten därute.
Inga flygande tefat eller cigarrformade farkoster.
Ingen som för bort dig
så att de kan göra vad de vill med din kropp.
Du vaknar inte plötsligt ute i öknen
med ett mystiskt chip eller bananlackade tänder.
Kanske är det bara vi
och makter långt mer främmande
för dagens vetenskap
än vad vissa av oss klarar av.
Snöbär
Konkretionen som sätter abstraktionen
i sitt, ett, deras sammanhang.
Kulissen till det instrumentala.
Undertiteln till det amorfa.
Någonting till det
med inte nödvändighet men möjlighet
till sammanhang.
Vitt morgondis runt ett snöbär.
Principiellt
En bingotrumma snurrar i bygdegårdens stora sal.
Det är inte en metafor,
de numrerade plastbollarna som tumlar runt
är inte livets onda och goda.
Det är vad det är,
men det handlar om det stora,
om det principiella.
Fokusering
Han riktar blicken mot föremålet
i vännens hand,
mellan fingrarna, alltid fulla av ringar,
ett intatuerat leviatankors.
Inuti ibland en pennstump, ett batteri, en magnet.
Han ser handen.
Avslappnad eller spänd.
Hud, naglar, ådror över muskel- och benstrukturen,
handleden upp till metallkedjan med ökenglas.
Nuet fokuseras.
Seendet och seendets föremål
räcker just nu.
Synden
Deras fridfullhet i en bländande dimma
av självförnekelse och självbedrägeri.
Späkeriernas måttlösa utbredning.
En kanyl i armen utstrålar mer genuinitet.
Men Gud straffar den
som utan illusioner
försöker bedöva livets smärta.
Gud straffar det ena
och Gud straffar det andra.
Gudomliga straff som säger mer
om lagstiftaren än om verklig skuld.
Diesel
Hettan från flammorna under kitteln
får X att smälta, bubbla
och Y att antändas med ett svagt grönt sken.
Under andra omständigheter förångas hela alfabetet.
till en svart gas med doft av kanel
eller på söndagar lika nödvändigt kryddnejlika.
Inneboende egenskaper avgör reaktionen.
Ett dieseldrivet terrängfordon
körs av en flicka
som fattat sitt beslut
efter alarmerande järtecken
och meddelanden om försenade låneböcker.
Allt detta och med komplexitet bortom begriplighet
motsäger inte determinismen
i och bortom denna värld.
Monitorer
I ett rum av monitorer
syns strömmar av lågupplöst folkmassa
skingras, omblandas och återblandas
genom alla tillåtna delar
av ett köpcenters massiva byggnadskomplex.
Men i dunklet under skärmarna
ser en väktare också människorna,
berörs av deras utsatthet,
vakar över dem utan befogenhet att ingripa.
Rörelserna bland butikernas varor och prisskyltar
antyder deras önskningar och begränsningar.
Vem som egentligen vill vara den
som har en sådan där.
Vem som inte passar, har råd, vågar.
Vem som tröstar sig
med för mycket av någonting mindre.
December 2025
Nattrafik
Han utforskar mörkret.
Mediterar över underjorden och hösthimlen,
introspekterar i skuggan av den gamla ungdomsgården.
Han äter saltlakrits, åker svarttaxi.
En vänlig själ som stilla flyter genom nattrafiken.
Synteser
Det som hålls för äkthet, verklighet – brutalitet.
Hellre någonting annat – kreativitet, eskapism.
Istället för råhet hellre synteser.
Det bästa av två världar
är en av många varianter på temat.
Trve
Mytomspunnet, inspunnet
svart sockervadd utan sötma,
fingrar drar i, nystar upp väven av metalltrådar,
känner strukturer, välbekanta hierarkier,
en smak konsumerad
av en misstänkt stor del av massan.
Höga förväntningar
decennier senare
på hur allting började.
Högt flygande förhoppningar
över en grynig, svartvit barrskog
zoomar in på det som fortfarande inte finns.
00-talets analyser och nutida utvärderingar.
Testresultaten är inte nådiga.
Men där inuti trasslet finns allt,
fortsätter förgrena sig,
utan att hänga uppe i trådar, vila på strukturer.
Allt finns ändå där
genom och för
klickar och droppar av massan.
Reaktioner
En facetterad kristall
på sin väg genom rumstiden
vänds och vrids på sin färd
reagerar på himlakroppar
deras dragningskraft, motstånd.
Yttre stimuli.
Alla facetter är kristallens egna,
alla reaktioner förprogrammerade i dess inre.
Lågorna avgör inte vätskans kokpunkt.
Kristallen är sig själv.
Bara eländet att dess inkarnationer
så lätt perverteras.
Frätande sjukdom, spik i hjärnan.
Ilar i det eviga inre.
Akta kristallerna på Jorden.
Pågår
Ett våningshus, klar kvällshimmel i
fönsterrutor, nytvättade händer, ännu
ej insmorda, hjärtformade
komihåglappar, laddare i väggen, en
avbruten tanke, en dialogruta på
skärmen, stäng inte av, får
ej avbrytas, anfallas,
aldrig bombas sönder.
Fladder
Idén om en vilja utan orsak,
ett omöjligt fladder utanför själen
flaxar runt bortom logiken.
En tyrann över begären,
över själens hårda kärna av förkärlek.
Lyckligtvis en oförståndets villfarelse.
Fågelväg
Två korpar norpar
lussekatt och pepparkaka.
Ville aldrig vara någons delar,
tanke eller minne.
Nu flyger de iväg,
vänstra vingens fågelväg.
Hårkors
Hon överträffade inte sig själv.
Ingenting överträffar sig självt.
När hon gjorde det så bra
var hon någon som kunde göra det så bra.
Hon är alltid
någon som då kunde göra det så bra.
Hon är alltid.
Fabriksmuseum
En fabrik blir till museum.
Tunga maskiner stadiga på fabriksgolvet.
Funktionella fönstervinklar och högt däruppe ett tak.
Det dåtida i samtiden
samtidigt vackert och otillräckligt,
har aldrig räckt fullt ut.
Försök att dela upp.
Det vackra för sig, mer än steget i utvecklingen.
Felkonstruktion
Redan på ritbordet felkonstrueras rotorbladen.
En maskin monteras som aldrig kommer lyfta.
Ett livslångt varande utan att kunna leva
vad som kallas liv.
Tills systemen slutar fungera,
endast ett tomt skal återstår.
Mjukvarans innersta svävar osalig
omkring i en annan dimension
utan livserfarenheter som koordinater.
Kransar
Det oupphörliga och det återkommande.
Själen och det meningsfulla.
Själen som är, står över och fyller med mening.
Mening till det återkommande i Själens evighet.
En krans av kvistar
med björkskott, röda kastanjelöv,
smält vax över lingonris
från kronans brända stumpar
på ett kranium
i en fortgående spiral av kranier
genom mylla
under mark
bortom denna värld.
Analog
Skatorna bygger bo i tv-antennen,
kvinnan under undrar om livet
blir mer spännande om man tror
på konspirationsteorier om pyramider.
Publiken hittar inga antologier,
ser ingen symbolik,
inser att inget av flygfäna
är människans skyddsande.
Obekräftade och upprörda storma de ut ur salongen.
Mannen med handen i fågeldockans mage
undrar vad som är en passande känslomässig reaktion.
Kubik
Ett höghus skjuter upp ur skogen
ovanför täta grantoppar.
På vilken sida
av vilken våning
bor han?
Vilken kub av denna värld
uppfylls av hans existens?
Innanför vilken blek ruta på natthimlen
blir hans kropp verklighet?
Stromatolit
Tråden med stromatolitpärlor
runt hans handled.
Hålen
i hans svarta jeans.
De fylls av sin mening
efter 13,8 miljarder år.
Motorvrål
Slå av helljuset.
Följ vägen ut i mörkret.
Hoppas att när tiden kommer
bli mottagen någonstans
välsignad med Satans närvaro,
att inte bli dissekerad av Gud.
Motorns vrål genom mörkret
undan klirret av skalpeller.